Catalouge texts and reviews.

Some of the texts will be translated soon, reviews only in swedish.



All this has happened, and is happening, but you won't
accept it. You've got to face the facts of life some day.
Nevil Shute On the Beach (1951)

Det är som att komma en aning för sent. Känslan av osäkerhet, över att ha missat någonting viktigt. Något har redan hänt, men vad är ofta oklart. Jag tror inte att Andreas Poppelier själv alltid vet vad som har hänt i hans verk. Men trots ett innehåll som kryper under skinnet på en så känner jag sällan en oro inför Poppeliers verk. De utstrålar ett lugn som samtidigt inger känslan att allt inte står helt rätt till. Ytan är ibland för perfekt.

Två välkammade pojkar sitter vid strandkanten tyst och stilla. Långt därborta i fjärran exploderar det, ett svampmoln stiger. Det är på samma gång romantiskt och skräckinjagande. Någon kanske känner igen den första atomsprängningen, ledd av Robert Oppenheimer. Headstart for Happiness (2010) heter målningen av Andreas Poppelier. Vilken glädje undrar betraktaren, var utspelas detta, när? Stäm-ningen antyder 1940-tal, kanske 1950. Den verkliga sprängningen ägde rum 1945. Kanske ska vi inte läsa in Andra Världskriget i målningen, förmodligen inte. Istället ska den nog ses som en kommentar till det vackra i det otäcka. Pojkarna i målningen ser lugna ut, de blickar mot svampmolnet som ett kärlekspar delar solnedgången.

I flera av Andreas Poppeliers senare målningar ses ofta ett par utspridda figurer mot en abstrakt bakgrund.Stora färgfält kontrasterar de ibland mycket detaljerade individerna. Bakgrunder som tar sig materiella fysiska uttryck, träpanel, betong. Det är inte sällan ett nedtonat känsloläge, dova toner, inga extrema utfall. Kanske kan man hänvisa till ett nordiskt klimat, ett särskilt ljus som påverkar naturen och hur vi ser på den och på samhället i stort. Det mesta ligger under ytan. Informationen i verken är knapphändig. Var utspelas det? Hur har personerna hamnat där? Vad gör de egentligen? Den gruvliga uppgivenheten (2010) visar tre barn ståendes bredvid varandra. Till vänster om dem står en vuxen person i kanindräkt och håller handen på ena flickans axel. Stämningen är obekväm. Var personen som tog detta familjefotografi, som målningen baserats på, medveten om detta? Eller är det endast den oinvigde betraktaren som uppfattar det så? Lycka blir i den andres ögon till skräck.Socialrealistiska dramer med en surrealistisk tvist, skulle man kunna beskriva många av Poppeliers verk. Bilder man känner igen sig i, utan att kanske riktigt vilja erkänna det. Det finns något skevt däri som jag som betraktare både vill och inte vill gräva djupare i.

Det är ofta den vanliga människan som porträtteras, det extrema är lämnat därhän. Den händelselösa dagen, en triumf för mänskligheten (2010), visar en grupp människor i ett kargt bergslandskap. Platsen de står på ser ut att vara osådd jord, där kan inget växa. Kvinnan till vänster i bild bär en hatt som påminner om den kinesiska landsbygden, hon sticker ett långt spö i marken. I mitten står ett par och ser ut att diskutera något oviktigt. Till höger sitter en kvinna i klänning på en sten. I bakgrunden brinner det, ett svart moln stiger högt. Men människorna reagerar inte, detta hör till vardagen, en olycka långt där borta, inget att bry sig nämnvärt om. I förgrunden blommar landskapet… allt har sin gång. Samhällskritiken blir skönjbar, hur blicken vänds mot nästa olycka, nästa nyhet. För att glömma det som hände igår.

Personligen tror jag inte att Andreas Poppelier försöker måla fram en totalt dyster, mörk verklighet. Istället vill han berätta, påvisa, att det finns en historia bakom allt och att det är viktigt att titta tillbaka ibland. Var gick saker och ting fel i ett samhälle som på ytan är lyckat och framgångsrikt? I den stora målningen I fördolda rum ser ner (2010) skymtar hoppet. Bakom draperierna syns en strimma blå himmel. Men i den stora aulan går tankarna till propagandamaskiner som kan kasta omkull världar.

Between Nothingness and Eternity (2010) är uppdelad i två motivdelar, separerade av en vit tomhet. På vänster sida, en herre i tidlösa kläder med käpp i hand. Vid hans sida står en hund med öppen mun. På höger sida om tomheten syns en modernistisk skulptur av Robert Jacobsen i landskapet. Tid delas upp i ett före och efter. Och här – i en evighet och tomhet. Den moderna tideräkningen, folkhemmet, industrialismen återkommer ständigt i Andreas Poppeliers verk. Men alltid på randen till det okända. Jag tycker om att inte riktigt veta vad som händer och har hänt i Poppeliers arbete. Det blickar bakåt och framåt på samma gång, och hamnar på så sätt i ett tidlöst nu där historien ständigt, men implicit, är närvarande.

Andreas Nilsson
Assisterande intendent
Moderna Museet Malmö

Om man inte har något namn är man Ingen
Per Olov Enquist Kapten Nemos bibliotek (1991)

1990 ställde Jean Tinguely ut på Galleri Tretjakov i Moskva. Ett av de mekaniska verken i serien bar titeln La vache qui rit – Den skrattande kon. En titel som inte bara fick åskådarna att le åt härledningen till konstnärens ostförknippade hemland Schweiz och dra sig fabler till minnes, utan också pekade ut riktningen för den kritik Tinguely ville uttrycka med sin utställning mot såväl Stalintidens utrensningar som den västerländska kapitalismen. Verkets titel kan både avgränsa, ge nycklar till och bära vidare verket. Betraktarens blick skelar snart mot skylten på väggen intill verket, känner kanske ett sting av besvikelse vid ett "utan titel" eller "stilleben", får möjligen sitt första intryck bekräftat av en tautologisk namngivning eller så bär titeln verket vidare som en del av det.

I sina kompositioner och sammansättningar av olika berättande element försöker Andreas Poppelier hela tiden väcka fantasin och historier till liv, men berättandet slutar inte vid dukarnas kanter utan fortsätter i titlarnas subtila källor och referenser, lekar och förmåga att väcka intresse.

En mörk, oroväckande målning med en svartklädd mask-erad man, som tar sikte mot en politiskt kitchigt återgiven kärnfamilj i målningens nedre hörn, får den trygga och positivt förväntansfulla titeln Återträff.

Genom sitt användande av titlar skapar Poppelier en dialog där verket fortsätter att växa i betraktarens egna imaginära bildsinne. På ett sätt som inom poesin kanske kan jämföras med Stig Larsson blir Poppeliers titlar en poetisk del av verket som osäkrar helheten.

Poppelier sammanfogar i sitt konstnärskap vitt skilda element, och ett av dem är alltid verkets titel. Bild läggs till bild, som i Sisters of Mercy i Malmö Folkets Park, och till det sedan en titel som, likt i nämnda exempel, kan associera till kvinnorna på bildens filmduk; platsen: en parkscen för band och börjar därtill berätta en ny individuell historia (somliga skulle kalla det tolkning), unik för varje betraktare. Liksom i balansen mellan bildelementen, balanserar titlarna mellan det påtagligt realistiska, verklighetsflykten och den fjärran fantasin.

Just titeln Sisters of Mercy i Malmö Folkets Park visar på typiska drag hos Poppelier där allt är historier, alla historier bär samma värde och varje berättelse lika myck-et en inspirationskälla att föra vidare. Inte sällan från populärkulturen med hänvisningar till film och musik som Mahavishnu Orchestra, Imperiet eller Suzanne Vega, men lika ofta med subtila kopplingar till litteratur som Hjalmar Söderberg, Jan Fridegård eller Nils Ferlins "Den excentriske lorden på Midnight Hill" – här med Nils i Växjö (Den excentriske lorden II), som också skickar en passning till målningen Richard in Paris av Dick Bengtsson.

I en tid då varje företag vill locka fram "berättelsen" hos sina anställda och det inte finns en PR-byrå som inte vill berätta en historia för sin målgrupp, så återerövrar och avkommersialiserar Poppelier berättelsen i sin sammanföring av olika estetiska former till att göra den mer poetisk och i viss mån mer politisk. Här är varje historia och varje koppling till ett annat verk, till historien, till fantasin, ett sätt att utmana och uppmana åskådaren att nyfiket söka sig vidare både inom sin egen berättarförmåga och till nya referensramar, och låta Poppeliers verk utgöra titeln för en egen tolkning, en egen berättelse.

Per Bergström
Förläggare
Rámus förlag

När händer framtiden?

I målningar och skulpturer förmedlar Andreas Poppelier berättelser som inspirerats av vykort, böcker, filmer, tidningar, citat och låttexter. Det är en bildvärld där tiden är så nerskruvad att tillvaron verkar stå still. Samtidigt flimrar brottstycken av hela tidevarv förbi, förpassade till historien utan att vi tycks förstå hur det har gått till.

Arkitekturen i målningarna får mig att tänka på en era där framtiden stod för någonting hoppfullt och storslaget. En tid med förkärlek till bilder av ideal och tron på ett samhälle i kontroll av sitt eget öde. Det är miljöer som vill vara rationella, som tror på rationalitet. Andreas Poppeliers målningar gestaltar visioner som gick om intet, samtidigt som han undviker att ge oss några alternativ. Snarare ifrågasätter bilderna själva idén om det visionära. Människorna finns inte heller där som privata berättelser utan som delar av ett större sammanhang. Ensamheten verkar oundviklig trots en arkitektur som vill så väl. Inte ens den storslagna naturen verkar erbjuda någon vila från oss själva när ett sällskap på bergsutflykt hotas av kolsvart rök från ett störtat flygplan en bit därifrån i "Den händelselösa dagen, en triumf för mänsklig-heten" (2010).

I vår egen tid tillhör de stora visionerna det förflutna. Frågan är om det går att ta sig vidare utan en gemensam formulering om var vi är på väg? Andreas Poppelier försöker i sina målningar föreställa sig ett nu genom att reflektera över något vi lämnat bakom oss. Ett utforskande av de egna samman-hangen med hjälp av historiska referenser där miljöer och arkitektur blir till ideologiska markörer.

Kanske vill målningen "I'll protect you from what you want" (2011) ge oss en känsla av rörelse framåt. Som betraktare sugs jag in i bilden via en tunnel av exotisk och förförande grönska på ett blankpolerat rött- och vitrandigt golv. Längst fram syns en öppning av ljus och jag anar en mänsklig gestalt. Målningen är som en dröm. Och utan drömmar skapas ingen framtid värd att vara nyfiken på.

Åsa Mårtensson
Intendent
Haninge konsthall

Review in HD about exhibition at Arnstedt.

Andreas Poppeliers suggestiva måleri utmärker sig särskilt som narrativt drivet. Han använder sig gärna av platser som markörer, specifika scener där människor möts flyktigt. Denna utställning kallar han ”Fördolda rum” – det handlar om falska idyller, dolda hot och glättiga ytor. Poppelier drar sig nämligen inte för att göra ytan vacker, stiliserad och därmed förskönad. I målningen ”I fördolda rum ser ner” är det scenen, bokstavligen, som står som en klassisk metafor för berättelsen, en iscensättning av verkligheten.

I en annan målning, ”Gånglåt från Årsta”, står en brokig människoskara av olika etniciteter; ovanför dem syns den typiska förortens konforma mönster – en frän kommentar till hur människor från otaliga bakgrunder, i olika former pressas ihop i ett likartat system, i fyrkantiga hus och symmetriska motorvägar.

Men inte heller den privilegierade går säker i Poppeliers värld. I målningen ”Balkongflickorna” ligger himlen tung och grå och olycksbådande över ett par av de eftertraktade bostadshusen på Ribersborgs strand i Malmö. Som en påminnelse om att människorna där, trots att de uppenbarligen är gynnade, aldrig kan skydda sig mot ondskan.

Poppelier sysslar också med ett slags hommager till konstnärer han beundrar. Människorna i verken ”Leif” och ”Kristina” ska alltså förstås som konstnärerna Leif Holmstrand och Kristina Matousch. Båda verken tycks på något plan handla om konstnärsmyten, där Poppelier placerat in konstnärerna i delvis nya kontexter.

Johanna Gredfors Ottesen
Helsingborgs Dagblad 2010-09-13

Ironi vid avgrundens rand

En klibbande undergångsstämning vilar över Andreas Poppeliers utställning, ”You have found
happiness in slavery congratulations to you” (Galleri Thomas Wallner i Malmö, t o m 28.5).
Mitt i lokalen tronar minnesmärket med samma namn, en anonym vit koloss på en prydligt
inhägnad plätt av konstgräs. Trots den pittoreska modellskalan utstrålar verket en betvingande
monumentalitet.

I en bemärkelse är det rätt komiskt, i en annan anar jag ett stänk av den avgrund som Poppelier
närmast konstant navigerar runt. Denna kluvenhet mellan humor och dystopi präglar utställningen
i dess helhet. Det är omöjligt att inte dra på munnen åt hans småfåglar som sticker fram sina
näpna huvuden på de mest oväntade platser i hans måleri.

På ett liknande sätt fungerar hans lätt skruvade bildjargong med drag från seriemagasinens och
graffitikonstens värld. Som kontrast dryper vissa dukar av ett kladdigt färgspel i upplösning, ett
tumult av mörker och absurditet i varierande tongångar.

Poppelier (född 1973) har sedan examen från Malmö konsthögskola 2003, infallsrikt skildrat
tillvarons motsägelsefullhet. Inte sällan sätter han med sina fabelliknande kompositioner fingret
på en krypande vantrivsel av ett både existentiellt och socialt slag. Vid hans tidigare utställningar
har jag ibland hakat upp mig på stökigheten i hans tilltal, den till synes vårdslösa blandningen av
högt och lågt, dödskallar och hötorgskonst. Nu är irritationen som bortblåst. Kanske fordras en
tillvänjningsprocess, kanske har hans uttryck skärpts över tiden, även om spontaniteten och
oregerligheten i hög grad finns kvar.

Enbart hans träffsäkra, ironiska ordlekar gör utställningen omistlig. Och när det kommer till
undergångsmentalitet har lämpliga åtgärder vidtagits. Giljotinen som han riggat vid utgången
är inplastad och försedd med titeln ”Ur funktion”.

Carolina Söderholm
konstvetare och kritiker
/Sydsvenskan 2008-05-08

Nu får nyanserna rum.
Den politiska konsten gräver inte längre skyttegravar.

För trettio–fyrtio år sedan, när konsten ställde sig i politikens tjänst, så var det lätt att skilja rätt från fel.
Budskapet var likatydligt som vem som var hjälte respektive skurk. Konst och vänsterideologi gick hand
i hand, oavsett om det gällde klasskamp eller kriget i Vietnam.
Så här i backspegeln kan protestkonsten, som nu fått en revival och bitvis betingar höga priser på
auktionshusen, framstå som lätt naiv, ensidig och väl dogmatisk. Men i sina bästa stunder förenade denangelägenhet med kvalitet och kraft. Och framför allt: den vågade ta ställning.
Politisk konst under den senaste tioårsperioden har däremot snarare stannat vid att antyda.Den har, somdet på utställningsjargong så ofta hetat, ställt frågor istället för att ge svar. Ibland dessutom så subtilt attinte ens frågorna har kunnat tydas – annat än i katalogtexter.

Numera finns bland många yngre konstnärer en tydligare politisk agenda, men den är, på ett sunt sätt,
mer disparat, tillåtande, individuell och vittomfattande än någonsin på 1960- respektive 70-talet.
Inte heller har den något på förhand givet mål.
Politisk konst kan i dag rikta sig lika väl mot konsumtionssamhället som mot mediernas roll, alternativt pröva yttrandefrihet som demokratisk rättighet eller ha en feministisk udd. Den kan syna normer och värdehierarkier lika väl som bostadssociala ideal. Den kan ta in världen eller begränsa sig till den privata sfären, och den kan häckla politisk retorik från vänster till höger.
Däremot bygger den sällan skyttegravar mellan kapitalet och det arbetande folket. Därmed kan man tycka att konsten delvis insett vad det politiska etablissemanget, i synnerhet på vänsterkanten, i sin retorik ibland helt bortser från: nämligen att de växande samhällsklyftorna i dag ser annorlunda ut än för femtio år sedan.

Bland annat det här aktualiseras i mötet med Andreas Poppeliers knappar (eller pins) och imponerande målningar på Galleri Ping-Pong i Malmö (t o m 13.5). Sammantaget ger Poppelier uttryck för något som många människor, inte minst ungdomar, förmodligen kan känna igen i dag: en oförmåga att påverka sin egen tillvaro.
”The World Won’t Listen”står det på en av knapparna som tryckts upp i en upplaga om fem exemplar vardera. Är det inte samma sorts känsla av uppgivenhet och utanförskap som ligger bakom det faktum att samhällsengagemang bland unga kan ta sig uttryck i att krossa butiksrutor på stan? Ett uppror underifrån som mer än något annat riktas mot rådande samhällsstruktur och makthierarkier. I sitt vitala måleri kombinerar Poppelier element från musik, serier, konst, arkitektur och ornament, och bortom lekfullheten, humorn, naiviteten och det trashiga finns en allvarlig, lätt olycksbådande och kritisk underton.

Andreas Poppelier går förvisso inte handgripligen loss på etablissemanget. Men vad jag menar är att han ger uttryck för en typ av känslor som de officiella kanalerna och etablerade politiska partierna antingen blundar för eller helt enkelt inte kan hantera. Här räcker befintliga ideologier inte till. Till skillnad från vad som gällde för trettio–fyrtio år sedan går inte konst och protestaktioner, konst och etablerad vänsterpolitik, i takt. Och medan protesterna på gatan blir allt våldsammare och extrema, levererar konsten sitt budskap företrädesvis i konstens rum, på konstens villkor och med långt försiktigare medel. Många gånger är den värd ett större genomslag.

Jelena Zetterström
journalist och konstkritiker
/Sydsvenskan 2006-05-09

CONTACT
E-mail
info@poppelier.se
Mob
+46 (0) 70 405 53 00


UPCOMING.

Växjö Konsthall
Solo exhibition 2012.

Linköpings Konsthall
Group exhibition 2012.

Galleri Thomas Wallner
Simris
Solo exhibition 2012.

Jämtli
Östersund
Group exhibition 2012.

___________


Scratch my name on
your arm with a fountain
pen (that means you
really love me)
Group exhibition project
that I've initiated.

Landskrona Museum
January 30, 2011.

Linköpings Konsthall
April 30, 2012.