"Andreas Poppelier is a diverse storyteller; he chooses the medium and expression through the subject. This variation has become part of his artistry, not to stay within one way of expression, continuing to investigate ways to formulate his ideas."

Andreas Nilsson

Exhibition text for Galleri Thomas Wallner 2008.

Thoughts go back to the books from your childhood, cartoons and fables. The secrets of the
forest entice, as well as its mystical animals, both real and imaginary. The same objects and
motifs are constantly recurring, the bird nest, the mysterious bear figure, the birch. The viewer
is torn between the dark forest and the colourful fairytale-like areas, and then all of a sudden,
reality, the contemporary, appears and distorts everything - over and over again.

Storytelling is always present in Andreas Poppelier’s work. However the story is never over-
explicit. Instead there are only fragments, cut-up stories that are spread around. There is a
darkness in Andreas Poppelier’s work that attracts; indistinct figures hiding in the shadows,
blurred faces, objects reminding one of wigs are lying around alone. The message is subtle,
but you can sense both a political and a topical undertone in several works. Sometimes it’s
more obvious, such as in the work entitled,”You Have Found Happiness In Slavery Con-
gratulations To You”. A lukewarm irony appears in the meeting between the monumental
shape and the straightforward title. The titles are important to the art; sometimes they are
as important as the work itself. They can be a very direct interpretation of the artwork but
they can also be the result of collected words and sentences from books and films, but
mostly from song lyrics.

Andreas Poppelier is a diverse storyteller; he chooses the medium and expression through
the subject. This variation has become part of his artistry, not to stay within one way of
expression, continuing to investigate ways to formulate his ideas. A past within the graffiti
culture and an interest in tattoos is noticeable but these cultural preferences have a place
in Poppelier’s artistry together with an interest for, among others, renaissance paintings.
Nothing is too high or low, something which can be seen in the works displayed at Galleri
Thomas Wallner. Everything should be taken seriously.

Andreas Nilsson

En klibbande undergångsstämning vilar över Andreas Poppeliers utställning, ”You have found
happiness in slavery congratulations to you” (Galleri Thomas Wallner i Malmö, t o m 28.5).
Mitt i lokalen tronar minnesmärket med samma namn, en anonym vit koloss på en prydligt
inhägnad plätt av konstgräs. Trots den pittoreska modellskalan utstrålar verket en betvingande
monumentalitet.

I en bemärkelse är det rätt komiskt, i en annan anar jag ett stänk av den avgrund som Poppelier
närmast konstant navigerar runt. Denna kluvenhet mellan humor och dystopi präglar utställningen
i dess helhet. Det är omöjligt att inte dra på munnen åt hans småfåglar som sticker fram sina
näpna huvuden på de mest oväntade platser i hans måleri.

På ett liknande sätt fungerar hans lätt skruvade bildjargong med drag från seriemagasinens och
graffitikonstens värld. Som kontrast dryper vissa dukar av ett kladdigt färgspel i upplösning, ett
tumult av mörker och absurditet i varierande tongångar.

Poppelier (född 1973) har sedan examen från Malmö konsthögskola 2003, infallsrikt skildrat
tillvarons motsägelsefullhet. Inte sällan sätter han med sina fabelliknande kompositioner fingret
på en krypande vantrivsel av ett både existentiellt och socialt slag. Vid hans tidigare utställningar
har jag ibland hakat upp mig på stökigheten i hans tilltal, den till synes vårdslösa blandningen av
högt och lågt, dödskallar och hötorgskonst. Nu är irritationen som bortblåst. Kanske fordras en
tillvänjningsprocess, kanske har hans uttryck skärpts över tiden, även om spontaniteten och
oregerligheten i hög grad finns kvar.

Enbart hans träffsäkra, ironiska ordlekar gör utställningen omistlig. Och när det kommer till
undergångsmentalitet har lämpliga åtgärder vidtagits. Giljotinen som han riggat vid utgången
är inplastad och försedd med titeln ”Ur funktion”.

Carolina Söderholm
konstvetare och kritiker
/Sydsvenskan 2008-05-08

Subjects, works and ways of presentation.

Every individual work that's created has its own meaning and has been created for its own
purposes. But the idea is that the works are presented as a "self-made world", where the spectator
gets a chance to face an environment where the various works are linked together, and that the
totality will create a context. A way of pulling the spectators into a world, with opinions and
thoughts, and pushing them around among seriousness, playfulness, love and hate. Like an
everyday conversation where people can express their opinions, only in this case visually.
The totality is the one big discussion inspired by the individual works imbedded opinions, where
the spectators get a chance to get involved in the conversation.

The individual work can be interesting, but it's when they are presented together that their real
force becomes obvious. This adds the possibility to be moved around among completely different
choices of material, texts and pictorial languages. Experiencing more than just one purpose or
one straight line with little chance to make your own flights of fancy.
Individual works may be notable, but it's in the holistic impact that you yourself can sum them up.

Andreas Poppelier

Nu får nyanserna rum. (review, only in swedish)
Den politiska konsten gräver inte längre skyttegravar.

För trettio–fyrtio år sedan, när konsten ställde sig i politikens tjänst, så var det lätt att skilja rätt från fel.
Budskapet var likatydligt som vem som var hjälte respektive skurk. Konst och vänsterideologi gick hand
i hand, oavsett om det gällde klasskamp eller kriget i Vietnam.
Så här i backspegeln kan protestkonsten, som nu fått en revival och bitvis betingar höga priser på
auktionshusen, framstå som lätt naiv, ensidig och väl dogmatisk. Men i sina bästa stunder förenade denangelägenhet med kvalitet och kraft. Och framför allt: den vågade ta ställning.
Politisk konst under den senaste tioårsperioden har däremot snarare stannat vid att antyda.Den har, somdet på utställningsjargong så ofta hetat, ställt frågor istället för att ge svar. Ibland dessutom så subtilt attinte ens frågorna har kunnat tydas – annat än i katalogtexter.

Numera finns bland många yngre konstnärer en tydligare politisk agenda, men den är, på ett sunt sätt,
mer disparat, tillåtande, individuell och vittomfattande än någonsin på 1960- respektive 70-talet.
Inte heller har den något på förhand givet mål.
Politisk konst kan i dag rikta sig lika väl mot konsumtionssamhället som mot mediernas roll, alternativt pröva yttrandefrihet som demokratisk rättighet eller ha en feministisk udd. Den kan syna normer och värdehierarkier lika väl som bostadssociala ideal. Den kan ta in världen eller begränsa sig till den privata sfären, och den kan häckla politisk retorik från vänster till höger.
Däremot bygger den sällan skyttegravar mellan kapitalet och det arbetande folket. Därmed kan man tycka att konsten delvis insett vad det politiska etablissemanget, i synnerhet på vänsterkanten, i sin retorik ibland helt bortser från: nämligen att de växande samhällsklyftorna i dag ser annorlunda ut än för femtio år sedan.

Bland annat det här aktualiseras i mötet med Andreas Poppeliers knappar (eller pins) och imponerande målningar på Galleri Ping-Pong i Malmö (t o m 13.5). Sammantaget ger Poppelier uttryck för något som många människor, inte minst ungdomar, förmodligen kan känna igen i dag: en oförmåga att påverka sin egen tillvaro.
”The World Won’t Listen”står det på en av knapparna som tryckts upp i en upplaga om fem exemplar vardera. Är det inte samma sorts känsla av uppgivenhet och utanförskap som ligger bakom det faktum att samhällsengagemang bland unga kan ta sig uttryck i att krossa butiksrutor på stan? Ett uppror underifrån som mer än något annat riktas mot rådande samhällsstruktur och makthierarkier. I sitt vitala måleri kombinerar Poppelier element från musik, serier, konst, arkitektur och ornament, och bortom lekfullheten, humorn, naiviteten och det trashiga finns en allvarlig, lätt olycksbådande och kritisk underton.

Andreas Poppelier går förvisso inte handgripligen loss på etablissemanget. Men vad jag menar är att han ger uttryck för en typ av känslor som de officiella kanalerna och etablerade politiska partierna antingen blundar för eller helt enkelt inte kan hantera. Här räcker befintliga ideologier inte till. Till skillnad från vad som gällde för trettio–fyrtio år sedan går inte konst och protestaktioner, konst och etablerad vänsterpolitik, i takt. Och medan protesterna på gatan blir allt våldsammare och extrema, levererar konsten sitt budskap företrädesvis i konstens rum, på konstens villkor och med långt försiktigare medel. Många gånger är den värd ett större genomslag.

Jelena Zetterström
journalist och konstkritiker
/Sydsvenskan 2006-05-09

ANDREAS POPPELIER
_______________________

CONTACT
E-mail
info@poppelier.se
Mob
+46 (0) 70 405 53 00



ONGOING

Arnstedt Gallery
New work in the sculpture
park. 5 jun - 3 oct 2010.

Ellen Trotzig stipendiater
Ystad Konstmuseum
5 jun - 22 aug 2010.

Taking down heaven
Alma Löv Museum
5 jun - 22 aug 2010.

UPCOMING

Album cover for
Den Svenska Tystnaden.
New paintings for the upcoming EP,s.

Arnstedt Gallery.
Solo exhibition.
4 sep - 3 oct 2010.

Malmöfestivalen.
Installation.
20 aug - 27 aug 2010.

Test
Artist book 2010.
testgallery.com

Ahlbergshallen
Östersund
Solo exhibition 2011.

Växjö Konsthall
Solo exhibition 2011.

Haninge Konsthall
Solo exhibition 2011.